Sjyst leverans av sjyst kött!

Idag var det dags att hämta andra omgången av lammköttslådor från höstens slakt. Extra kul att kunna göra det utan att släppa ut ett enda gram koldioxid. Hur går det till, har vi tagit tåget till Skara lammslakteri måntro? Nej då, även om vi gillar att åka tåg och annan kollektivtrafik är det inte så praktiskt med 200 kg lammkött.

IMAG2064

Nissan Leaf – En udda fågel på Sjögården

Istället har hämtningen skett med gårdens nya elbil! Husbonden själv kör nämligen nu mera runt i en elektrisk automobil.

Att köra elbil är egentligen inga konstigheter förutom att det är vibrationsfritt, ljudlöst och att det inte släpper ut en massa cancerogena ämnen. Det som dock kan vara lite att tänka på är att man får planera sina resor. 10-12 mil är generellt inga problem med den här modellen vilket nog täcker in 95% av de flestas resor. Idag var det dock drygt 14 mil som skulle avverkas.

Hur löser man då det? Ja, antingen får man dra ner på tempot, köra försiktigt och ha lite räckviddsångest. Eller så får man helt enkelt stödladda lite under vägen. Den senare taktiken valdes!

På vägen mot Skara passade det lagom att inta lunch och lägligt längs E20 ligger vägkrogen Haralds. Där finns förutom ett gäng Superchargers för Tesla även en snabbladdare som Kvänum energi satt upp. På en halvtimma laddar man lätt i 80% av kapaciteten och 100% av magens kapacitet. Vidare till Slakteriet och inlastning av lådor.

IMAG2067

Lammköttet packat och lådan klar att tejpas igen.

Nästa hållplats är Sjögården där bilen långsamladdas medan lådor och kött märks upp. Långsamladdning i helt vanligt vägguttag är det som gäller hemma och ”full tank” får man normal sett över natten. Nu hann den stå inkopplad ett par timmar vilket ger 3-4 mils körning.

IRäckviddväg igen mot Herrljunga där vi hade fyra lådor att leverera till Stefan och Marie på Familjen Ringhs Saluhall. Nu visar och räckviddsindikatorn 82 km. Resan är ca 6 mil tur och retur så det borde gå!

Framme i Herrljunga ser batteristapeln fortfarande lovande ut. Vi lastar ut hos saluhallen där Stefan bjuder på lemonad som är så syrlig att man får smilgropar 🙂

Väl hemma igen visar indikatorn 35 km så det var med god marginal! Men måste erkänna att lite nervositet infann sig!

Första leveransen med elbil avklarad – definitivt inte den sista!

Psst… Självklart har vi bara sol, vind och vatten i ledningarna hemma på gården!

Inget höstlugn i Sörby

Igår var det verkligen full fart längs hela ”vår” väg! Två tröskor med tillhörande spannmålsvagnar som åkte fram och tillbaka, två rundbalspressar (varav en som pressade en massa guldgul halm till oss, tack Olof och Jesper!) och så gödslade vi ut vinterns djupströbädd. Eftersom vi haft fler djur den här säsongen som dessutom utnyttjat stallet längre tid hade bädden hunnit bli ganska hög.

Ett rejält kliv upp!

Ett rejält kliv upp!

Mot slutet av stallperioden (som just nu känns väldigt avlägsen) var det ju så lågt i tak att husbonden inte kunde gå rak under bjälkarna 🙂 För att kunna gödsla ut hyrde vi precis som förra gången en bobcat. Innan det gick att sätta igång fick väggen monteras ner. (Nästa gång ska vi skruva från utsidan för att slippa gräva upp bädden för hand vid väggen där skruvarna satt…)

Påbörjat!

Påbörjat!

Metodiskt förflyttades gödseln till lånad lastmaskins skopa parkerad utanför dörren och därifrån till en likaledes lånad dumperkärra. Nu ligger all gödsel och väntar på att spridas på nästa vall vi ska så in. Efter några timmars metodiskt arbete var första sidan så gott som klar:

Observera vattenkoppen!

Observera vattenkoppen!

Vi har höjt foderbord och vattenkoppar i två omgångar, visst känns det nästan overkligt att vattenkoppen satt så lågt att lammen utan problem kunde dricka ur den i våras?

Utomhus rådde som sagt också febril aktivitet. Halm för minst en och en halv säsong är säkrad. Rundbalar klarar ju att det regnar på dem, men vi är glada att själva halmen fått ligga och torka helt utan nederbörd i veckan. I en del av halmen finns det lite gräs, de balarna kommer garanterat att bli ulltussarnas favoriter i vinter 🙂

Sommarkänsla, som ändå för tankarna till vintern

Sommarkänsla, som ändå för tankarna till vintern

Blir det höst nu?

Vi hoppas på att sommarvädret återkommer (vi vill ju ha in fin halm!) men nog märks det av att hösten närmar sig? Ett tecken på det, förutom de allt tidigare kvällarna, är att den första ”ordinarie” slakten är avklarad. Igår åkte de åtta största lammen. Kvällen innan vägde vi dem och blev återigen imponerade av hur idisslare kan ta vara på gräs. Det största lammet, 15056 som vi hoppas att någon vill ha till avel, vägde hela 62 kg!

All träning på att gå in i fållan har betalat sig bra för lammen är verkligen helt lugna när de väntar på sin tur. Efter att pelletsen är uppäten så lägger de sig ofta och vilar.

Ja ja, det blir nog min tur snart...

Ja ja, det blir nog min tur snart… (Ursäkta den dåliga bildkvalitén!)

I samband med vägning fick de lamm som skulle åka till slakt sina ”åkband” på sig. De märks för att vi ska få tillbaka deras kött och skinn. Märkena underlättar också när vi ska sortera ut vilka som ska lastas in i lammtransporten. (Låt er inte luras av att den har en häst på sidan, det ÄR en lammtransport 🙂 )

Redo att åka och faktiskt nöjda med det!

Redo att åka och faktiskt nöjda med det!

Här har vi sorterat lammen i två olika grupper inför lastningen. Lammen tyckte som vanligt att ”allt nytt är spännande” och trippade snabbt in i transporten. En del skulle kalla det för att man lurar dem för det är ju faktiskt deras sista resa men vi tycker bara det är bra att de är så lugna och tillitsfulla. Det ger ett stressfritt kött som smakar gott, även efter att man ätit upp det!

 

”Öppet dygnet runt, än så länge”

När blir utveckling detsamma som avveckling…? Kanske en lite kryptisk fråga och vi är absolut inga motståndare till utveckling! Men nog är det tråkigt att det vackra öppna landskap som Sverige är känt för och som av många tas för givet är på väg att försvinna?

Teknikutvecklingen inom lantbruket är fantastisk på många sätt. Vi får allt högre och säkrare skördar som inte är lika väderberoende och det är längesedan vi led av matbrist i Sverige. Minns dock att vi nu producerar mindre än hälften av den mat vi konsumerar!

I spåren av nämnda utveckling och allt större fokus på att pressa priset på mat följer tyvärr även avveckling. Små steniga marker är relativt sett dyra att stängsla in och det är mer tidsödande att se till djur på denna typ av ofta otillgängliga beten. Granplantering är det ”lönsamma” alternativet i många fall och det är ovanligt att mark som en gång planterats återgår till att vara åker- eller betesmark.

En erkänd naturfotograf vid namn Tore Hagman har dokumenterat förändringarna i landskapet genom att fotografera exakt samma plats med ett par decenniers mellanrum. I en del fall ser det väldigt likartat ut, men nedslående ofta är blommande ängsmarker ersatta av tät granskog. Det är mulen (betesdjuren) som gör skillnaden! En hel del av platserna i projektet som kallas ”Mulens marker” ligger alldeles i närheten av där vi bor, som VäsmestorpGökhem och Hällestad. De djur som ses på de äldre bilderna är mest mjölkkor (utan öronbrickor men med horn, även på andra områden sker en utveckling!) och det var ju också just mjölkkor som tidigare betade det som våra ulltussar nu har varit behjälpliga med att röja. Redan nu, andra året som de går där, syns det stor skillnad mot förra våren.

Var god tör ej, röjning pågår!

Var god stör ej, röjning pågår!

Man har i varierande grad kunnat få olika stöd för att restaurera gamla betesmarker vilket säkerligen räddat en del. Det är dock inget självändamål med vykortsvacker utsikt när man reser genom sommar-Sverige utan också viktigt för många insekter och växter med betade marker. Bäst av allt vore om alla vi som äter kött tänkte lite mer på hur det producerats. En lammköttslåda från oss innehåller inte bara ett garanterat välklappat lamm som fått den bästa omvårdnad utan också en insats för att bibehålla ett rikt växt- och djurliv för kommande generationer att njuta av.

(Uttrycket i rubriken är hämtat från en LRF-kampanj anno 2013 som ville sätta fokus på att vårt öppna landskap inte är en självklarhet. Du kan läsa mer om det här och här.)

At-tackor, eller stavas det kanske attack-or?

På skånska kan ordet ”attacker” ibland kan låta som ”attackor”. Attackor är dock något helt annat, nämligen tackor som går till attack 🙂 Fredlig attack, ska tilläggas!

Ikväll har de fått komma upp på ”kobetet” som nu ska betas efter att balarna körts hem. Då skulle man i sin enfald kunna tro att det skulle gå att ta lite mysiga bilder på nöjda betande får i kvällssol, men icke. Klappa mig, klappa MIG, NÄ – KLAPPA M-I-G!!

En enda hygglig närbild blev det, dock kände sig ”Lillfemman” (14005, dotter till 00005) tvungen att vända på huvudet i exakt fel ögonblick…

Men de är fina ändå, de små grå!

Men de är fina ändå, de små grå!

I övrigt blev det bara närbilder, här följer ett urval:

Försökte smyga fram och ta en bild rakt framifrån, men mysfår låter sig inte luras!

Försökte smyga fram och ta en bild rakt framifrån, men mysfår låter sig inte luras!

Sekunden efter närmare...

Sekunden efter närmare…

... och närmare!

… och närmare!

Det är väl ett angenämt problem att så många av ulltussarna är så sociala, det är ju faktiskt viktigare att de är fina än att få fina bilder!

Inte snyggaste poserna kanske men åtminstone helfigur!

Inte snyggaste poserna kanske men åtminstone helfigur!

 

Samlar, men inte i ladorna

Efter att vi uppgraderade maskinparken med vår nya traktor för ett par månader sedan fick vi snart öppna kassakistan igen för att skaffa en balgrip. Tidigare har vi bara haft ett spjut men det går förstås bara att använda när balarna flyttas för att utfodras direkt. Noggranna spaningar på Blocket gav till slut resultat och vi lyckades få tag i en begagnad grip.

Döm om vår besvikelse när fästena, på grund av ett missförstånd, inte passade till vår traktor 🙁 Som tur är har vi inte bara snälla grannar utan också snälla personer i den närmaste släkten! Ett par kapskivor och en hel del svetsande gick det åt, sen kunde vi i skenet av pannlampor montera de nya fästena igår kväll. (Tänk om vi inte hade fått så mycket hjälp med våra ulltussar, då hade vi stått oss slätt!)

Sjögården – Balgripen: 1-0!

Bilden fick tas idag, för när vi var klara igår var det mörkt… Är det därför såna som vi kallas för ”månskensbönder”?

Balgripen fick genast bekänna färg och efter rätt så exakt nio turer ner till ”kobetet” var alla balarna hemma. Vi kallar det för kobetet eftersom det egentligen tillhör vår granne Olof och på den tiden hans gård hade mjölkkor så brukade de gå bland annat där. Det är inte jättefint med de stora vita plastade balarna, men känslan av att de kommer från ett fält som nu äntligen betas igen är desto finare!

För en god sak! (Och innehåller godsaker också!)

För en god sak! (Och innehåller godsaker också!)

 

Lammen har ”flyttat hemifrån” och tackorna har semester

Man skulle kunna tro att lammen skulle bli extra busiga nu när de inte ständigt övervakas av sina kontrollerande mammor. Men livet på egen klöv är nog lite läskigt för de verkar snarare lugnare än vanligt. Efter lite ropande i båda riktningarna de första dagarna är det nu dock lugnt i båda grupperna.

Vi har nu äntligen när det blev lite stabilare väder fått vår insådda vall pressad. Dessvärre blev fodret lite för grovt eftersom det blev taget så sent men det kompenseras delvis av att pressen är utrustad med knivar så att det hackas i ca 10 cm långa bitar. Både press och traktor är ju lätt överdimensionerade för våra små arealer, därför var vi extra tacksamma för att snälla bönder i närheten ändå gjorde sig besväret att komma hit så att ulltussarna ska få en så bra höstmeny som möjligt.

Rejäla grejor!

Rejäla grejor!

En av balarna gick tyvärr sönder och kunde inte plastas. Vaddå ”tyvärr” tyckte lammen, den blev ju ett lekland! Som vanligt lämnar de det grövsta men de åt huvuddelen av den trasiga balen som vi strödde ut hos dem och kunde även roa sig med att böka i den och leta efter havreaxen som såklart var det godaste av allt 🙂

Många nyanser av grönt

Många nyanser av grönt

Idag när det gått fyra dagar sedan vi skilde tackorna från lammen så var det dax att kolla att ingen fått problem med juvret. Vi har lyckligtvis inte haft något fall av juverinflammation tidigare i år, men vid sinläggningen finns det risk att infektioner blossar upp.

Innan vi stängde in tackorna i fållan fick Jonte gå in i en liten egen avdelning för att inte störa, han vaktar gärna sina tjejer. Han fick väldigt litet utrymme för att inte kunna ta sats och hoppa över och höll sig faktiskt snällt på plats.

Inte så nöjd...

Inte så nöjd…

Tackorna var sedan snabbt på plats och kontrollerades en efter en. Några fick ett litet frågetecken och kommer att kännas igenom igen nästa vecka men det var ingen som hade uppenbara tecken på inflammation – skönt! Juvrena är givetvis fortfarande fyllda med mjölk men inget kändes svullet eller varmt.

Inte så noga med integriteten när man är ett får...

Inte så noga med integriteten när man är ett får!

Vi passade också på att kontrollera alla klövar. De flesta såg bra ut men på några fick lite pedikyr ges.

Ingen nagelförlängning utan endast motsatsen erbjuds på den här salongen!

Ingen nagelförlängning utan endast motsatsen erbjuds på den här salongen!

Bara tre veckor till första leverans av köttlådor nu – glöm inte boka! Vi har korv i frysen också som man kan få med samtidigt. Under hösten kommer vi även att slakta ett litet antal vuxna tackor för att ge plats åt nya förmågor. Fårkött smakar INTE ull, det är supergott och det blir dessutom lite rejälare bitar än på lammen. Välkommen att höra av er med förfrågningar!

Ulltussarna missnöjda med oss, men vi är väldigt nöjda med dem!

Igår skilde vi lammen från tackorna, inte årets bästa dag i deras kalender. Efter noggranna förberedelser med bland annat byggande av en rymningssäker drivgång gick det väldigt smidigt att ta in alla i stallet.

Man tager vad man haver...

Man tager vad man haver…

Väl på plats sorterades de så att lammen kom för sig. Tackorna flyttades sedan ner till det magra betet där Jonte och hans lilla miniflock på två tackor har gått i sommar. I vanlig ordning glömde de ”allt” så länge det fanns pellets 🙂 Även efter att den var uppäten höll de dock sig förhållandevis tysta och lugna. Åtminstone igår kväll…

Kan man hoppa över här tro?

Kan man hoppa över här tro?

Lammen fick tillbringa natten inomhus, dels för att minska rymningsförsöken och dels för att mönstringen skulle göras idag. I år har vi vägt dem upprepade gånger och har därför bra koll på att de flesta vuxit riktigt bra. Att bedöma deras kroppsform och pälskvalitet är något helt annat så det var med spänd förväntan vi tog emot deras ”betyg” från Birgitta Cederberg som mönstrade.

Kroppsform...

Kroppsform…

... och päls granskas noggrant

… och päls granskas noggrant

Gotlandsfår är en kombinationsras där man eftersträvar både bra slaktkropp och fina skinn. De vuxna tackorna ser inte alltid så snygga ut, särskilt inte de som haft tre lamm att föda upp, och all avelsvärdering görs därför genom att titta på avkommorna. Förutom att växa bra och kunna bli ett fint skinn så är det givetvis viktigt med ett bra temperament. Idag uppförde lammen sig närmast exemplariskt, det är verkligen skönt att ha tama och trygga djur!

Hur gick det då? Riktigt bra faktiskt! Av 18 tacklamm bedömdes hela 13 stycken tillräckligt bra för att sparas till avel liksom två av bagglammen.

En stjärna är född!

En stjärna är född!

Tackan 10059 på bilden fick ”bara” en bä-bis men det kompenserades av med att detta lamm var ett av de tre som fick maximala 5 poäng på både färg, lock och pälshårskvalitet! ”Lilla” 15002 vägde rekordmycket (6,7 kg) när hon föddes och nu har hon ökat rätt så precis 50 kg, tyngst av alla igår. Henne kommer vi att behålla men en del av de andra högt bedömda lammen är till salu.

Hur fina lammen än är så kommer huvuddelen att bli till köttlådor och skinn i höst. Första slakten är om bara ett par veckor – hör av er om ni är intresserade! Friska glada djur som gör en insats för att hålla landskapet, visst känns det som den bästa sortens kött?

Fårägarens bästa vän?

Det är mycket man behöver när man är i fårbranschen. Några av våra bästa vänner som våra trogna läsare minns är till exempel Snälla Grannar, Pelletsspannen samt Övervakningskameror (under lamningen). Även Betesputsen är en god vän för att man hela tiden ska kunna hålla gräset i kort och för ulltussarna maximalt aptitligt skick. Förra året sköttes denna syssla med hjälp av ”Snäll Granne”-metoden när vi lånade Olofs betesputs, men nu kan vi stoltsera med en alldeles egen 🙂

Idag var det dax att hyfsa till både det som betats tidigare i veckan och det som fåren faktiskt befann sig på för stunden. Det sistnämnda var något av en chansning, tänk om de skulle bli jätterädda? Deras största skräck verkade snarare (som vanligt…) vara att maten skulle försvinna och de uppehöll sig gärna framför traktorn, kanske för att försöka rädda det som räddas kunde?

Men AKTA er då!!

Men AKTA er då!!

Ingen kom till skada som väl var. Vi har ju trots det tråkiga vädret faktiskt inte fått så mycket regn tidigare men det är nu med råge kompenserat. Gräset behöver nu ”bara” lite ordentlig värme också för att kunna mätta alla hungriga munnar. Nu när lammen är så stora (och växer snabbt) är det som att släppa in ett nytt lamm var tredje dag.