Det är fantastiskt med djur, inte minst får! Vi tycker förstås att alla är fina, men några har en särskild plats i hjärtat. Dit hör till exempel ”Femman” som våra trogna följare träffat på i många inlägg. Otroligt kelen och social 🙂 Hon förlorade sitt lamm nästan direkt efter att det fötts förra året men fick vara kvar ändå och fick två pigga små lamm i år. Häromdagen upptäckte vi att hon fått juverinflammation! Hon är inte det minsta dålig och verkar inte ha ont, men inflammationen förstör juverdelen så att den inte producerar mjölk något mer. Det mest förnuftiga vore nog att Femman fick lämna oss men vi överväger att behålla henne som maskot.

INGEN uppskattar klappande lika mycket som Femman!

Idag kontrollerades alla övriga juver noga inför betäckningen och tyvärr hittades en till med juverinflammation. Femmans mamma 10008 faktiskt. En sån där tacka som verkligen kommer att lämna ett tomrum efter sig när hon försvinner.

Knöligt juver och äcklig mjölk, blä

Tackor som får akut juverinflammation kan bli riktigt sjuka och det är inte ovanligt att de till och med dör. Den typ som våra tackor nu fått är mer kronisk och påverkar dem inte särskilt mycket. Det gör det extra svårt att ta de där drastiska besluten… 10008 är definitivt inte den snyggaste tackan på gården men hon är liksom så rejäl och självklar på något vis. Såpass rejäl att klipparen (som träffat och klippt hundratusentals får) trots sin erfarna blick flera gånger misstagit henne för en bagge 🙂 Hon är snäll men bestämd och den naturliga ledaren för de andra.

Lite åt det maskulina hållet? Eller bara ”kraftig benstomme”?

Hjärta eller hjärna – hur ska man ta såna här beslut?

I höst hoppas vi kunna inseminera några av tackorna med fryst sperma. Dels gör det att man kan utnyttja riktiga superbaggar utan att behöva lägga ut fantasisummor, något som småbesättningar som vår inte har en chans till. Man kan det sättet också spara ett eget bagglamm till avel som inte är släkt med alla årets lamm. Genom att slippa köpa in djur minskar förstås risken att få in smittor. Husveterinären är (om hon får säga det själv) hyfsad på att hitta brunst på kor, men tackor är väldigt mycket svårare. För att ytterligare krångla till det har man väldigt kort period av brunsten på sig att seminera för att få tackan dräktig. För att få lite hjälp med att hitta de brunstiga tackorna har ett av årets bagglamm valts ut till hedersuppdraget att bli teaserbagge. En teaserbagge är steriliserad, vilket betyder att han har driften och förmågan att betäcka kvar, men är infertil. Ingen kommer att veta bättre än en bagge när tackorna är redo och vi hoppas han ska vara till god hjälp. Lite blod på bilderna får vi varna för.

För att vi inte skulle bli störda av Jabba tog vi in Budvar, som han heter, i en liten fålla. Han fick lite lugnande medel för att inte streta emot för mycket. Redan på morgonen hade han redan fått smärtstillande. När han började bli lagom mjuk i benen satte vi igång! Husveterinären hade kallat in snälla kollegor (varav en dessutom medtog en fotograf som tagit alla bilder i inlägget).

Klippning av operationsområdet

Någon steril operation blir det förstås inte, men det är ändå viktigt att göra så rent som det går. Efter klippning och lokalbedövning var det dax för tvätt:

Det krävdes några omgångar med tvål innan det blev rent…

Jabba höll sig nyfiket, men skeptiskt, i närheten och övervakade det hela 🙂

Vad håller ni på med?

Själva ingreppet kan göras med olika metoder. I Budvars fall blev det att helt enkelt ta bort bitestikeln. Det gör att spermierna inte kan utvecklas. Bitestikeln är ganska lätt att identifiera på baggar och när den frilagts genom ett snitt i huden lade kirurgen på en peang för att krossa blodkärlen.

Det ljusa som tittar fram är själva bitestiklarna, som snart ska skäras bort

Nu skär vi!

Efter att peangerna legat på en stund skars bitestiklarna bort och peangerna lossades. På ena sidan blödde det lite för mycket så peangen fick sättas tillbaka ett litet tag. Snart nog kunde vi dock lossa även denna och Budvar fick komma ut i hagen igen. Lite snurrig var han verkade det som, men började beta nästan direkt.

När vi tittade till honom efter ungefär en timme såg det ut såhär:

Perfekt!

Lite blödning ”vill” man ha för att få rena sår, men givetvis inte så att det blir blodförlust av betydelse. Här har det blivit precis lagom 🙂

Vi tackar de snälla veterinärkollegorna för hjälpen med operationen och fotografen för bilderna!