Det fina påskvädret har vi utnyttjat till max genom att fortsätta det strävsamma arbetet med att få ”freet” på plats. Här på Falbygden är det så man säger om stängsel 🙂 Redan för flera veckor sedan började vi röja gammal taggtråd och halvt förmultnade stolpar. Taggtråden hanterade vi med motvillig fascination, den är ju vansinnigt jobbig men samtidigt en genialisk konstruktion. Åtminstone där den hör hemma, nämligen på slagfältet.

Krigsmateriel, bortskänkes mot avhämtning

Markerna har såklart delvis vuxit igen eftersom de inte betats på länge. En del av röjningsjobbet kommer vi att lämna åt fåren men de grövsta fick tas med motorsåg.

I brist på fyrhjuling får man köra med enhjuling…

Supergrannen Olof som sköter våra marker (och allt annat från snöröjning till trädfällning som vi behöver hjälp med) har sått havre på de fält som är plöjda. Till nästa år ska där istället för att bli frukostgröt eller hästfoder bli mat åt fåren. Därför har vi nu sått in det med vallfrö. Tack vare just Olof så hittade vi en såmaskin av äldre modell i det gamla hönshuset. En fiffig konstruktion med små borstar som pytsar ut de väldigt små (och dyra!) fröna. Ingen GPS eller annan teknik som kan krångla, bara att sätta igång!

Såmaskinen tillverkades av Överums bruk

Efter diverse mätande och provsådd så såddes sedan de 1,8 hektaren med handkraft! Eller benkraft snarare. Drygt en mils promenad blev det enligt stegräknaren…

En del använder nordsvensk i lantbruket men vi kör med sydsvensk!

Nu är vi trötta men nöjda efter ett rejält dagsverke. Imorgon hoppas vi kunna få upp lite av tråden så  att det faktiskt syns vad vi håller på med. Det ska bli härligt att släppa ulltussarna på grönbete!

Under måndagen var sjuklingen 10032 rätt hängig och ville inte äta. Hon fick mer dropp och piggnade då till tillfälligt. Vi bestämde på kvällen att om hon inte var bättre på morgonen så skulle hon få somna in på morgonen och så fick det bli, tyvärr. Väldigt tråkigt för både oss och hennes små lamm såklart!

Vi kommer att låta obducera henne imorgon. Kanske hade hon en skada sedan innan som förvärrades av förlossningen, kanske var det ”bara” otur. Det känns ändå bra att ha gett henne en chans – man ska ju utnyttja fördelarna med att ha en veterinär i företaget.

I morse fick vi två nya lamm, även de med lite klurigt felläge. Först var de väldigt medtagna och andades knappt. Dessutom var tackan först inte så intresserad av dem, troligen väldigt trött och hade ont efter den jobbiga lamningen. Lammen fick därför sin första råmjölk med flaska för att vi skulle våga lämna dem under dagen. Nu har de lärt sig dia och mamma-omsorgerna är på Gotlandsfårsvis i allra högsta grad påkopplade. Ett litet ljus i mörkret denna dag!

En av tackorna gick omkring och såg ”lammsjuk” ut under flera dagar utan att något hände. Natten till lördagen sattes hon i egen box för vi tänkte att nu MÅSTE lammen snart komma – men icke. På lördag förmiddag undersöktes hon; det var trångt och inte helt öppet in till livmodern men levande lamm kunde kännas där inne. Tackan hade inga riktiga värkar alls vilket gjorde det lite mer krävande att få fram de båda lammen som kom till världen lite medtagna. Även tackan verkade trött efteråt men tog hand om lammen som efter ett tag piggnade till och satte igång sin instinktiva jakt på första målet mat.

På kvällen var hon jättehängig och såg ut att ha riktigt ont i magen. Dessutom ville hon inte äta och var måttligt intresserad av lammen, riktigt allvarliga varningssignaler om att något var fel! Ingen förbättring kunde ses efter smärtstillande medicin. Vi satte henne i en större box för att hon skulle kunna röra sig men hon stod bara och hängde, totalt ointresserad av omgivningen 🙁 Det kändes mycket olustigt att gå och lägga sig men efter att ha klappat om henne och sagt åt henne att krya på sig somnade vi till slut.

På morgonen var hon likadan. Inget av efterbörden (moderkakan) hade synts till. Det kan ibland dröja innan den lossar helt men då brukar den delvis hänga ut. På får (och kor) rekommenderas inte att man avlossar kvarblivna efterbörder men eftersom inget alls syntes till så undersöktes stackars tackan igen. Båda efterbörderna (lammen har varsin) var avlossade men låg kvar i livmodern – konstigt tyckte veterinären och plockade ut dem. Det fick dock sin förklaring när det vid undersökningen även kunde kännas ett stort hål rakt genom livmoderväggen! Inte konstigt att man har ont i magen då…

Prognosen bedömdes såklart som dålig, men inte utsiktslös. Husveterinärens kollega konsulterades och tillstyrkte att försöka rädda tackan. Husveterinären fick åka in till jobbet och hämta ett mindre apotek – dropp, antibiotika och mer smärtstillande som gavs under eftermiddagen. Vi mjölkade ur på två av de andra tackorna för att lammen skulle låta mamma spara lite på krafterna och matade dem med flaska.

Första påsen med dropp, glukoslösning med tillsatt B-vitamin

Vi vågar såklart inte ta något för givet än men under tiden andra påsen med dropp gavs på kvällen så började sjuklingen faktiskt äta med rätt så god aptit och någon timme senare så idisslade hon. Hurra hurra!

70-talsfiltar kan vara bra att ha!

Lammen verkade på kvällskanten rätt så hungriga och matades igen. Det märks tydlig skillnad på tackan nu att hon bryr sig mer om dem igen men juvret innehåller tyvärr inte så mycket.

Mjölk som mjölk, spelar ingen roll varifrån den kommer säger bä-bisen!

Osannolik otur att drabbas av en såpass allvarlig skada men samtidigt fantastiskt att hon överlevt såhär länge. Håll tummarna för att hon återhämtar sig!

Halmen börjar tryta så idag kom supergrannen Olof med två rundbalar. Vår lilla traktor når inte att lyfta in dem på loftet men det fixade han med sin lastare. Det kan man kalla service!

Fåren blev som vanligt glada över att få ”rena lakan” och särskilt miniulltussarna blev alldeles till sig och kunde liksom inte sluta springa; fram och tillbaka, fram och tillbaka en massa gånger. Och lika plötsligt som de började så tröttnade de sedan och allt blev stilla.

Vem vinner?

Gammeltanter kan också få lite spring i benen, inspirerade av ynglingarna. Betänk att hon är nyförlöst också, visst ser det spänstigt ut?

Tacka(r) och bockar

I helgen har vi haft inte mindre än fyra barnfamiljer på besök så nu är lammen och även en del av tackorna ordentligt klappade, matade och beundrade. Dessutom är det många barn som kan skryta med att de klappat lamm när de går till dagis eller skolan imorgon!  Vi har kontrollräknat lammen ikväll för det var många som ville plocka med sig ett hem 🙂

”Bara” åtta tackor kvar som ska lamma nu varav åtminstone en borde bli det närmaste dygnet – ni följer väl statistiken?

Vi kommer aldrig att få veta vad lammet och tackan säger till varandra, men det är fint att titta på;

Det här lammet föddes under en obevakad halvtimme och är alltså max 30 minuter gammalt, troligen mindre, på filmen men redan på väg att resa sig. Nu är han ett par dagar gammal och galopperar omkring och leker med de andra lammen. Är det verkligen människan som är den högst stående arten?

När vi strödde hos ulltussarna senast så kom Tian och hennes främsta konkurrent om klappandet, Femman, fram och krävde (ja, krävde!) att bli klappade. Ingen chans att värja sig, men varför skulle man det? Förutom att det är mysigt med så sociala får så får man mjuka och fina händer av ullen, en win-win-situation!

Notera svansföringen! Det är inte bara hundar viftar på svansen när de är nöjda med tillvaron 🙂