Prickiga? Randiga? Kanske rutiga? Nej, ”mönstring” betyder snarare bedömning av framför allt av päls och kropp. I djurens värld anses det fortfarande OK att låta bedöma deras utseende inför val av partner till dem som ska vara kvar samt vilka som tyvärr måste lämna sin anställning som gräsätare för att istället bli till en resurssmart producerad proteinkälla.

I torsdags byggde vi upp drivgången och förflyttade med hjälp av vår (och ulltussarnas!) favoritmetod pellets in alla 67 i stallet. Det blev betydligt trängre än vad det var när de gick ut på bete för tre månader sedan… Alla lamm vägdes, högsta vikten blev 51 kg. Grovt räknat väger lammen ca 10 gånger mer än vid födseln. I samband med vägningen skildes lammen från sina mammor vilket ledde till vissa (högljudda) protester.

Ordet lammnappa fick plötsligt en ny innebörd… De generellt väldigt goda mödrarna följde glatt med ut (ledtråd: skramlande spann) men när pelletsen var uppäten så upptäckte de att något saknades!

Bääääää, var anmäler man fall av lammnappning???

Man skulle kunna tro att de skulle ha uppskattat lite egentid efter att ha slitit hela sommaren med att föda upp alla dessa lamm så bra som de har gjort, men icke.  Som vanligt när det gäller får så tog matintresset efter en stund över och de började beta som vanligt, dock med en hel del avbrott för att försöka ropa till sig den yngre generationen. Dessa fick övernatta inne för att vara torra och fräscha inför mönstringen.

Väntar på sin tur

Vid mönstringen bedöms först slaktkroppskvalitén. Detta görs efter en särskild skala som kallas EUROP där E är det bästa. De flesta gotlandsfår brukar dock hamna i R eller O. Bland våra fördelade de sig ganska jämnt mellan dessa klasser, med ett undantag; stortacklammet 14004 som fick U-! På gotlandsfår är det ju annars pälsen som såklart är det viktiga eftersom man vill få så bra skinn som möjligt. Därför bedöms i tur och ordning färgnyans, färgens jämnhet, lockstorleken, lockpoäng (samma som lockstorlekens jämnhet), pälshåret (att det känns silkigt och mjukt) samt täckningen (hur tätt håren sitter).

Birgitta känner igenom pälsen

Ordning och uppförande bedömdes inte men lammen var faktiskt generellt väldigt duktiga på att stå stilla på det lilla bordet under tiden vår mönstrare Birgitta Cederberg bedömde dem. Äntligen fick vi lite konkret nytta av regelbunden klappning 🙂

Sammanfattningsvis så hade lammen väldigt bra och jämn färg, kanske var lockarna lite åt det stora hållet. Hela sju lamm fick 5 poäng för helhet, det är inte så illa! Två av bagglammen samt tio av tacklammen fick så bra resultat att de bedöms ha ett avelsvärde. Några av tacklammen kommer vi att behålla och resten kommer att säljas till liv. Övriga är från början av september till salu i form av köttlådor så nu är det dags att göra plats i frysen! Vi tar gärna emot önskemål om typ av styckning, större eller mindre låda samt om man även vill ha lammets skinn – välkomna att höra av er!

Alltså, vi har ju Gotlandsfår. Eller Pälsfår som de också kallas. Fast ibland vill man helt enkelt bara kalla dem för ”Mys-får” 🙂

Närkontakt av tredje graden

Under kvällens schemalagda klappstund trängde sig Sjuan fram bland lammen. Oftast är det ynglingarna som är mest kelsugna men idag var det tydligen hennes tur tyckte hon. Och vem kan säga emot?

Efter en lång period med sol och värme längtade både vi och ulltussarna efter regn – och till slut kom det! Ca 10 mm har vi fått totalt och nu hoppas vi att gräset får lite ny kraft att växa. Inte så skönt att klappa plaskblöta lamm men vackert att se på…

Ute i dimman

Efter att lammen (trots viss förstärkning) totalt demolerat den förra mineralkrubban så fick en ny tillverkas. Även den här gången tillverkades den av spillbitar så den kanske inte vinner en skönhetstävling men vi hoppas att den gör sitt jobb åtminstone den här betessäsongen ut.

Mineralkrubba 2.0, super-extra-mega-förstärkt

Tror ni att den håller?

Som belöning för att delar av huset nu är målat roade vi oss ikväll med att väga några av lammen i vår nyinköpta (men begagnade) våg. Som vanligt ville ungefär alla lamm vara med i centrum mest hela tiden 🙂 Med undantag av 14070 (ett av flasklammen) vägde de alla drygt 40 kg. Tvillingarna 14054 (”Putte”, en av de allra stångigaste bagglammen) och 14005 är avkommor till vår allra keligaste tacka 00005 och hade lagt på sig 495 respektive 450 gram per dag. 14005 får nog stanna här till hösten, brorsans öde är lite mer oklart…

Jag vill också gå in i buren, när är det min tur??

Supertackan 10059 slog rekord i födelsevikt i våras, hennes tre lamm vägde tillsammans hela 11,6 kg. Snart ska hon få välbehövlig paus från mammalivet – hon har varit mager hela sommaren och gett allt till sina lamm som även de vuxit riktigt bra trots att de är trillingar. Visst är det otroligt vad idisslare kan göra av ”bara” gräs?

Katterna Helga och Holgien som kom till oss förra sommaren flyttade härifrån på vårkanten (ledtråd: kastrationsrisk). Vi ser dem ibland men de kommer aldrig fram till gården mer. Kattlösa vill vi inte vara men vi tänkte att vi väntar tills det dyker upp en katt hos oss igen. Och nästan så blev det! I mitten av juni kom det in en mager liten hittekatt till husveterinärens jobb. Upphittaren, en sann djurvän, kunde inte behålla henne men hade såklart inte hjärta att låta henne bo på gatan. Och nu bor lilla Hedvig på Sjögården, där hon snabbt funnit sig tillrätta. I början var hon så smal att hon höll på att få namnet Yohio men med mycket mat och flitig klappning så har hon blivit riktigt rund och fin.

Hon är väldigt kelen och kontaktsökande, nästan så att man har svårt att få sig frukosten eller läsa tidningen ibland…

Klappa mig, klappa mig, klappa mig!

Vi visste inte hur hon skulle fungera med hundarna men hon har varit väldigt cool trots att de är rätt burdusa emot henne.

Förra lördagen blev hon kastrerad och sedan började det jobbiga livet med tratt. Tio dagar fick hon (och vi!) härda ut men nu är stygnen tagna och såret är läkt.

Ä-N-T-L-I-G-E-N kan man klia sig bakom örat!

Nästan som tjuren Ferdinand!

Efter att ha varit ute lite i sele blev det igår premiär för egna strövtåg. Lite avvaktande till en början och hela tiden nära huset men nog tyckte hon att det var skönt att komma ut! Så småningom ska hon mest bo ute är det tänkt, vi får väl se vad hon själv säger om den saken…

Ja,som de växer de där lammen! Vi gjorde ett försök att väga några av dem för ett par veckor sedan och konstaterade att de största lagt på sig ca 500 gram per dag. (Konstigt att det anses bra, när många människor vid den här tiden på året gör allt för att gå ner i vikt…)

Lammlyft

Bagglammet 14065 på bilden är ett av de allra största lammen och han vet mycket väl om det. Är man inte snabb nog med klappningen så blir man hårdhänt påmind! Han vägde 4,3 kg när han föddes och har inte haft någon konkurrens om mammas mjölk. Nu väger han vid tre månaders ålder närmare 40 kg!

Förstfödda

Tackan som lammade allra först, 1004, är en av de minsta. Hon fick tre lika stora tacklamm (varav hon skymmer det ena på bilden). Dessa lamm har hållit sig jämna och fina i storlek men av förklarliga skäl inte vuxit riktigt lika snabbt som de enfödda. De är ganska olika i färg; en ljusgrå med vita bakben, en nästan svart med mycket vitt i huvudet och så en mellangrå utan vita tecken.

En del av lammen är nu så stora att det kan vara svårt att skilja dem från tackorna när man räknar dem. Vi räknar inte lammen utan bara tackorna. Om alla tackorna är där och flocken är lugn så brukar det betyda att alla lamm är på plats.

Lättförväxlade!

Nja, så plötsligt var det kanske inte… Men förra helgen blev vi ÄNTLIGEN helt klara med staketen! En nästan overklig känsla. Vad gör man när man inte sätter staket liksom? Vi tog en extra lång kopp eftermiddagskaffe den dagen och slog bort alla tankar på den fortfarande rätt långa att-göra-listan för en stund. Det har varit blod, svett och inte långt ifrån tårar under arbetet med stängslingen men det gör ju bara att tillfredsställelsen är desto större när det är färdigt! Vi har kämpat mot sten, taggiga buskar, sten, mygg, gammal taggtråd, sten och rötter. Nämnde jag sten?

Det omväxlande vädret gör att gräset växer fortare än ulltussarna hinner äta. För att det inte ska bli för grovt och ratas fick vi därför putsa betena. Snälla grannen Olof, en av de mest vitala delarna i vår verksamhet, lånade såklart ut både traktor och puts.

Blått är flott!

I förmiddags var det dags för nytt bete igen. Trots putsningen har det vuxit sig rejält långt men gräset blir inte lika grovt och osmakligt som om det inte putsats. Gräset är, särskilt för får, alltid grönare på andra sidan och de rusade såklart glatt ut i ”djungeln”, vissa syntes knappt…

Tian med familj, och maskrosblad i munnen 🙂

Tacka 00010 är en av de mest kelna och därmed svår att fånga på bild, om man inte vill fotografera rakt uppifrån… Helst vill hon stå tätt intill och bli kliad på huvudet.

Bergsgetter? Nä, lamm på bladjakt!

Hur gott det än är med gräs så verkar blad vara det allra bästa. Kanske är det därifrån de får all vätska för trots värmen så dricker de väldigt lite, oftast långt under en liter per tacka och dag. Otroligt med tanke på att de väger ungefär som en människa och dessutom producerar mjölk. Man kanske skulle satsa på att tugga lite grönt för att slippa släpa med sig vattenflaska?

Förra veckan kunde vi släppa fåren i första fållan av de två vi kommer att låna av grannen Olof. Det är till hälften en öppen äng och till hälften en rätt så igenväxt skogsbacke med mycket lövträd. För längesedan gick det mjölkkor här om somrarna och gjorde det jobb som bara betande djur kan utföra.

Hallonblad, det är bästa sorten det!

Det syns redan stor skillnad bland träden efter ulltussarnas insats. De äter bara bladen men de trampar sönder mycket av slyet i när de jagar efter de bästa bitarna.

Mycket av den mark som inte anses värd att bruka med dagens metoder har vuxit igen.En del går fortfarande att rädda  och vi är glada att fåren så gärna gör det jobbet! Vetandets värld i P1 tog upp ämnet för ett tag sedan. Det är inte bara väldigt trevligt att se välskötta hagmarker med betande djur. Denna unika miljö är också väldigt viktig för många utrotningshotade djur- och växtarter.

Lammen hjälper också till

Miniulltussarna växer så det knakar och de största börjar bli riktigt starka. Särskilt bagglammen övningsstångar gärna på både oss och varandra. Vi kvällsklappar dem efter bästa förmåga men händerna räcker inte alltid till och då blir man ofta påmind med en rejäl knuff av den som tycker att den står på tur!

Nu har det gått över en månad sedan vi förlorade tackan 10032. Obduktionen visade på en mycket ovanlig typ av skada, nämligen ett längsgående hål på undersidan av livmodern. En del av hålet hade läkta kanter vilket tyder på att den delen av skadan inte var ny. Skador som uppstår vid förlossningen ses nästan alltid upptill eller på sidorna av livmodern.  Hon har ju lammat tre gånger innan vilket talar emot att det var ett medfött fel – men det verkar alltså också osannolikt att hon fått det i samband med en tidigare förlossning.

Hennes lamm, 14016 och 14070, matade vi först med nappflaska och hoppades kunna adoptera bort dem till en annan tacka. Vid ett av tillfällena fick vi hjälp med matningen av en besökare 🙂

Fullständig koncentration på båda fronter!

Någon adoption blev det dessvärre inte utan flasklammen fick en egen box med smeknamnet ”Restaurangen”. Där hade de sin lammbar (ja, det kallas så!) som vi fyllde på lammnäring morgon och kväll så att de hade möjlighet att dricka lite då och då. I början orkade de ju inte med så mycket i taget. För att de inte skulle glömma av att de var får och inte människor fick de vara ute i ”Verkligheten” bland de andra lammen några timmar varje dag.

Sedan betessläppet har vi åter fått börja ge dem med flaska eftersom de andra lammen antagligen skulle stjäla av ”vällingen” om vi hängde upp lammbaren ute på betet. De håller så gott som alltid ihop och ser lika fina ut som de andra lammen. Det är klart att de (och vi!) hade önskat att mamman hade klarat sig men vi är glada att de växer och mår bra. Och att de har varandra åtminstone!

Radarpar!

En bild säger mer än tusen ord finns det ett uttryck som lyder. Och det är nog bara med en bild som kan ge en minsta aning om hur mycket sten vi har här…

Nysådd åker

Efter ringvältning syns stenen lite mindre men mängden består såklart. Det sägs finnas en förening som heter ”Spettets vänner” och helt klart är att efter att ha satt drygt 150 stolpar 60 cm djupt vill man hellre starta ”Spettets fiender”. Det är inte ovanligt att få spetta bortemot tio hål och ibland ännu mer innan man kommer ner tillräckligt djupt för en stolpe…

(Spettets vänner träffas enligt myten (?) en gång per år för att spetta loss Skåne från resten av Sverige. Oklart dock om det är Skåne som vill bli av med resten eller vice versa.)

Hur mycket vi än svär över att det är besvärligt/omöjligt att forcera all sten så har vi det ändå ganska bra idag. Tänk vilka onda ryggar våra förfäder ska ha haft efter att ha byggt alla dessa stenmurar och röjt det som nu är åker- och betesmark! Inte hade de varken röjsåg eller traktor till hjälp heller…

Resultatet av mycket slit

Tråden som vi använder är så kallad High Tensile vilket betyder Väldigt Tung. Eller kanske Kräver Mycket Kraftig Avbitare? Den är 2 mm i diameter och ska tåla det mesta i form av älgar och annat som kanske inte ser sig för. Rullen på 1000 meter vägde 25 kg och för att kunna rulla ut tråden fick vi tillverka ett nav i vilket en stolpe stacks in. Sedan gick det finfint att snabbt gå längs de mödosamt nedslagna stolparna och trä tråd i isolatorerna. Rullen blir ju dessutom allt lättare 🙂

Hemmabygge är inte det sämsta!

På en del ställen längs med stenmurarna går det helt enkelt inte att få ner stolparna i marken på något vettigt sätt.Här har vi gett upp och följer istället föregående staketsättares mönster och sätter stolparna i muren. Det kanske inte är det snyggaste men det har åtminstone den fördelen att det blir maximalt  betat. Uppe på murarna får man vara lite kreativ med höjden på isolatorerna eftersom överlinjen är allt annat än jämn. För detta ändamål hade vi ett tunt elrep att navigera efter. Den mest arbetsamma hjälpredan fann såklart snabbt en bra plats att lägga sig för att gnaga på sitt upphittade ben…

Väl siktat, mitt över tråden!

Maya har som sin främsta kompetens att vara i vägen men här överträffade hon nästan sig själv 🙂

Både vi och fåren längtar efter betessläppet – och nu börjar det äntligen kännas som om det närmar sig. Alla stolpar och förstärkta hörn på vår egen mark är på plats liksom nästan alla isolatorer. Så nu är det ”bara” resten av tråden kvar innan vi kan inviga gräset! (Och så lite mer stolpar att sätta på betena vi lånar av Olof men det förtränger vi just nu…)

De äldsta lammen har blivit ganska stora, det största (14004) väger nu 15,6 kg! I takt med ökad styrka och kreativitet tar de sig också allt större friheter. Förutom att trakassera sina mammor med att använda dem som klätterställningar, hoppa i halmen när man välter ner den från loftet och försöka forcera alla typer av barriärer så har de även fått en förkärlek för att vistas på foderbordet. Vi byggde om ätfronterna till snedställda istället för vertikala för ett tag sedan men det hade marginell effekt. Häromdagen provade vi istället att hänga för säckar och det hjälpte faktiskt. I flera timmar… Skämt åsido, det har minskat, men inte helt tagit bort, lammens intresse för att vara på foderbordet.

Den sista tackan har ännu inte lammat och vi började nästan undra om hon var tom… Den runda magen talade dock emot detta och nu har hon även fyllt i ganska mycket mjölk i juvret så vi hoppas att de sista minulltussarna tittar ut snart!