En bild säger mer än tusen ord finns det ett uttryck som lyder. Och det är nog bara med en bild som kan ge en minsta aning om hur mycket sten vi har här…

Nysådd åker

Efter ringvältning syns stenen lite mindre men mängden består såklart. Det sägs finnas en förening som heter ”Spettets vänner” och helt klart är att efter att ha satt drygt 150 stolpar 60 cm djupt vill man hellre starta ”Spettets fiender”. Det är inte ovanligt att få spetta bortemot tio hål och ibland ännu mer innan man kommer ner tillräckligt djupt för en stolpe…

(Spettets vänner träffas enligt myten (?) en gång per år för att spetta loss Skåne från resten av Sverige. Oklart dock om det är Skåne som vill bli av med resten eller vice versa.)

Hur mycket vi än svär över att det är besvärligt/omöjligt att forcera all sten så har vi det ändå ganska bra idag. Tänk vilka onda ryggar våra förfäder ska ha haft efter att ha byggt alla dessa stenmurar och röjt det som nu är åker- och betesmark! Inte hade de varken röjsåg eller traktor till hjälp heller…

Resultatet av mycket slit

Tråden som vi använder är så kallad High Tensile vilket betyder Väldigt Tung. Eller kanske Kräver Mycket Kraftig Avbitare? Den är 2 mm i diameter och ska tåla det mesta i form av älgar och annat som kanske inte ser sig för. Rullen på 1000 meter vägde 25 kg och för att kunna rulla ut tråden fick vi tillverka ett nav i vilket en stolpe stacks in. Sedan gick det finfint att snabbt gå längs de mödosamt nedslagna stolparna och trä tråd i isolatorerna. Rullen blir ju dessutom allt lättare 🙂

Hemmabygge är inte det sämsta!

På en del ställen längs med stenmurarna går det helt enkelt inte att få ner stolparna i marken på något vettigt sätt.Här har vi gett upp och följer istället föregående staketsättares mönster och sätter stolparna i muren. Det kanske inte är det snyggaste men det har åtminstone den fördelen att det blir maximalt  betat. Uppe på murarna får man vara lite kreativ med höjden på isolatorerna eftersom överlinjen är allt annat än jämn. För detta ändamål hade vi ett tunt elrep att navigera efter. Den mest arbetsamma hjälpredan fann såklart snabbt en bra plats att lägga sig för att gnaga på sitt upphittade ben…

Väl siktat, mitt över tråden!

Maya har som sin främsta kompetens att vara i vägen men här överträffade hon nästan sig själv 🙂

Både vi och fåren längtar efter betessläppet – och nu börjar det äntligen kännas som om det närmar sig. Alla stolpar och förstärkta hörn på vår egen mark är på plats liksom nästan alla isolatorer. Så nu är det ”bara” resten av tråden kvar innan vi kan inviga gräset! (Och så lite mer stolpar att sätta på betena vi lånar av Olof men det förtränger vi just nu…)

De äldsta lammen har blivit ganska stora, det största (14004) väger nu 15,6 kg! I takt med ökad styrka och kreativitet tar de sig också allt större friheter. Förutom att trakassera sina mammor med att använda dem som klätterställningar, hoppa i halmen när man välter ner den från loftet och försöka forcera alla typer av barriärer så har de även fått en förkärlek för att vistas på foderbordet. Vi byggde om ätfronterna till snedställda istället för vertikala för ett tag sedan men det hade marginell effekt. Häromdagen provade vi istället att hänga för säckar och det hjälpte faktiskt. I flera timmar… Skämt åsido, det har minskat, men inte helt tagit bort, lammens intresse för att vara på foderbordet.

Den sista tackan har ännu inte lammat och vi började nästan undra om hon var tom… Den runda magen talade dock emot detta och nu har hon även fyllt i ganska mycket mjölk i juvret så vi hoppas att de sista minulltussarna tittar ut snart!