Vi kommer aldrig att få veta vad lammet och tackan säger till varandra, men det är fint att titta på;
Det här lammet föddes under en obevakad halvtimme och är alltså max 30 minuter gammalt, troligen mindre, på filmen men redan på väg att resa sig. Nu är han ett par dagar gammal och galopperar omkring och leker med de andra lammen. Är det verkligen människan som är den högst stående arten?
Idag var det verkligen en riktig baby boom 🙂 Hyggligt av tackorna att förlägga denna på en söndag när vi var hemma och kunde titta till dem ofta. Det var lugnt klockan fyra i morse när vi , fortfarande bekvämt under täcket, inspekterade via kameran men när vi vaknade vid halv åtta hade det första lammet fötts. Sedan rullade det på och under dagen har det fötts hela nio lamm. Det är tre tackor som fått tre lamm vardera. Mest spännande var det att se hur många den så kallade Supertjockisen (10029) skulle nedkomma med – hon har varit enormt tjock! Tyvärr var ett av hennes välväxta lamm dödfött, eller åtminstone dött när vi hittade det. (Man kan se om lammet levde när det kom ut genom att lägga det i vatten. Om det någonsin hade tagit ett andetag så skulle det ha flutit, annars inte.)
Det första av hennes lamm var även det första vi såg komma till världen förutom dem som fått assistans på grund av felläge. Lamningar är lite som med ketchup – det verkar som att det kommer, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting och så plötsligt så kommer det ett helt lamm på en gång!
Huvudet syns…
… och här kommer resten!
Mamma – omsorger
Så fort lammet landat i halmen så vänder sig tackan om och sätter igång att slicka det torrt, hela tiden med karakteristiska bräkanden som lammet svarar på. Man kan undra vad de säger till varandra? Det tar inte många minuter innan lammet lyfter på huvudet och börjar försöka komma upp.
Här någonstans var det visst…
Hur kan de veta? Omöjligt att inte fascineras av att de så snabbt dels är på benen trots att de måste forcera en massa trasslig halm och dels att de vet direkt vart de ska.
De förstfödda lammen har fått flytta ihop tillsammans med sina mammor i en gemensam box. Innan flytten fick de sina öronbrickor och en ny dos selen förutom den som de fick i mammas mage.
Öronbrickor med lamm
Öronbrickorna finns ju bara i vuxenstorlek så de ser just nu rätt överdimensionerade ut men med tanke på hur snabbt lammen växer så kommer öronen nog snart i kapp!
Det ser ut att bli ytterligare tillökning i natt eller åtminstone imorgon, bara att sätta klockan på 03.00 som vanligt. Skönt för både oss och ulltussarna att kunna övervaka på distans!
Är det snödropparna? De allt längre kvällarna? Kanske att vinden blir lite mildare? Att gatorna sopas rena från vinterns grus?
Visst, alla dessa är väl inte ointressanta – men viktigaste vårtecknet av alla måste väl ändå vara att lamningen är igång!
Under söndagen började en av gammeltackorna (10004) som lammat problemfritt flera gånger innan att gå undan och se ut som att något var på gång. Hon stängdes in i egen box och vi trodde att det skulle gå rätt snabbt men inget hände. Jourhavande veterinär var strängt upptagen med andras djur men kom hem en sväng på kvällen för att bland annat undersöka hur långt förloppet kommit. Då var tackan inte öppen och inga lamm kunde kännas. Efter en lång utflykt med riktigt klurig förlossning (ledtråd: fem klövar och två huvuden inuti en kossa, allt ville ut samtidigt) kom så husveterinären hem 03.30 och gjorde en ny undersökning. Och nu så gick det minsann att hitta ett litet lammben därinne! Lammet låg med s k hasspetsbjudning; baklänges med bakklövarna in under magen. I denna position kan lammet inte födas fram och det blir heller ingen riktigt vidgning av förlossningsvägarna. Det gick ganska lätt att utöka utrymmet med lite handkraft och sedan kunde lammet (en liten tacka med vita bakben och symmetrisk vit ”mask” i ansiktet) läggas rätt och dras ut. Först var hon ganska medtagen men efter lite rensing av luftvägarna och mamma-omsorger piggnade hon snabbt till. Ytterligare två levande lamm kunde plockas ut, ett nästan helsvart och ett med lite vita tecken på huvudet.
För att vara säkra på att de fick i sig råmjölk stannade vi och hjälpte alla lammen att hitta spenarna. Den helsvarta verkar helt klart starkast och äter mest från juvret. Det är häftigt att se att bara ett kort tag efter att de kommit ut så går de och letar som målsökande missiler efter en spene!
Det är livsviktigt för lammen att de snabbt får i sig av tackans råmjölk eftersom de inte tar upp några antikroppar från tackan i fosterstadiet, de föds alltså i princip helt utan immunförsvar. Råmjölken är också extra näringsrik. Duktiga tackan hade massor med mjölk men var också så upptagen med att slicka alla lammen ungefär samtidigt att hon hade svårt att stå stilla och låta dem dia. När alla hade druckit ordentligt i två omgångar vardera vågade vi gå och lägga oss.
Idag diar de utan minsta assistans och vinglar omkring i boxen på sina långa rangliga ben. Fast mest sover de såklart, de är ju trots allt nyfödda. Och hela tiden gör de det som lamm gör allra bäst – är vansinnigt söta ♥
Häromdagen var det dags att ge fåren, eller rättare sagt lammen vaccin. Men de är ju inte födda ännu tänker ni kanske nu. Helt riktigt observerat, men genom att ge det till tackan i slutet av dräktigheten får lammen det tillgodo via råmjölken. Idisslare tar nämligen inte upp några antikroppar från mamman som foster.
Det vi ger dem är Miloxan, det ger man för att undvika gasbrand. Den orsakas av kraftig bakterietillväxt och toxinproduktion i tarmen, när mikroorganismerna i våmmen inte klarar att bryta ner överskott på kolhydrater.
Svenska Djurhälsovården beskriver bra hur det ter sig så jag citerar dem rakt av:
”Gasbrand drabbar ju lamm främst på frodigt försommarbete och kan ge verkligt kännbara förluster. Det typiska förloppet är, att man hittar stora, välvuxna, enfödda bagglamm döda på betet. Ofta kan man, genom att hindra ett enda lamms död, spara in vaccinationskostnaderna.”
Gårdens egna veterinär i farten.
Samtidigt passade vi på att ge fåren ytterligare en omgång med selen. Återigen körde vi med metoden att spruta in det direkt i munnen.
Rött märke på rygg = Vaccinerad. Rött märke på huvud = Fått selen
Ni kanske kommer ihåg tackan med såriga öron som vi berättade om för ett tag sedan? Ihärdigt tvättande och insmörjning med Intrasite-gel gav resultat. Gradvis har det blivit bättre och bättre och nytt hår har till och med börjat växa ut.
Ja öronen har läkt så fint att det nu var dags att montera de nya öronbrickorna som har legat och väntat ett tag då de beställdes samtidigt som de till de kommande lammen.
Nu börjar det närma sig…! Om mindre än tre veckor väntas de första lammen. Vissa av tackorna ser ut att ha svalt en badboll 🙂
Under lamningen och de första dagarna därefter (vanligen lika många som antalet lamm) stänger man in tackan med sina lamm i en egen box för att de ska lära känna varandra ordentligt. För detta behövs det en massa grindar att bygga tillfälliga boxar av. Dessa finns naturligtvis att köpa färdiga men eftersom vi har oändliga mängder brädor och tillgång till billig arbetskraft så blir det hemmagjorda, åtminstone i år.
HUNGRIG!!!!
Som ytterligare förberedelse inför lamningen får tackorna nu kraftfoder både morgon och kväll. Det är de förstås mycket nöjda med, även om de inte alltid tycker att det serveras snabbt nog…
Skattjakt pågår
Därinne finns det pellets, varenda en ska letas upp!
Ja, nu är ulltussarna varken ulliga eller tussiga längre! Borta är talibanskägg och kännetecken, nu ser alla likadana ut… Vi som nyss hade börjat lära oss känna igen de flesta individerna! (Flertalet hade s k talibanskägg, eller åtminstone kraftigt överdimensionerade polisonger, innan klippningen.)
Sitt fint!
På vintern när fåren går på halmbädd slits klövarna i princip inte alls och därför behöver de verkas. Vi lyckades slippa ifrån detta slitsamma jobb genom att låta klipparen ta hand om det.
Nu är det klippt!
Med vana handgrepp klipper ett proffs utan att skynda sig en tacka på mindre än fem minuter. Kanske hade det tagit liiiite längre tid om vi hade gjort det själva… 🙂
Nyklippt får
I just detta fall var det lätt att avgöra vilka får som redan var åtgärdade! Det lättaste sättet att hantera får är att ha dem riktigt trångt så att de aldrig är så långt från öppningen. Från början var de väldigt tätt packade men allt eftersom saxen slimmade ner dem fick de mer och mer utrymme.
Eftersom selenet inte föll damerna i smaken så fick de i samband med klippningen sin giva direkt i munnen med en spruta istället. Många missnöjda grimaser blev det! Detta kompenserade vi till fårens stora och uppriktiga glädje genom att börja ge kraftfoder varje dag nu när den värmande ullen är borta.
Sorterat efter färg
Det blev flera säckar ull som vi ska lämna in för spinning (inte sån där när man sitter på en cykel som inte går framåt). Mysigt att kunna värma händerna i vantar stickade av ull från egna får nästa vinter. Men nu väntar vi på våren – och förstås lammen!
Ett tag innan det blir lamm ska tackorna ha selen, först en gång sex veckor innan lamning och sedan ytterligare en gång två veckor innan. Detta minskar risken för nutritionell muskeldegeneration. Knepigt ord, men på ren svenska betyder detta svaga eller till och med dödfödda lamm. Lammen kan även plötsligt gå och dö de första levnadsdagarna. De svenska jordarna är selenfattiga och foder till får behöver därför kompletteras med selen.
Häromkvällen hade vi laddat upp och köpt smaskig pellets och den veterinära kompetensen av arbetsstyrkan hade skaffat selen. Vi delade av stallet i två delar med en spalt emellan där vi skulle stå och ta in en tacka åt gången. Planen var enkel, en skopa selen och några nävar pellets. Det här kommer gå som smort, de är ju som tokiga bara de ser spannen.
Första fåret in i fållan. Går fint, pellets mumsas det för fullt. Men kvar i hinken ligger det mesta av den selen vi lagt i. I med lite mer pellets. Lite mer selen går åt. Efter en stund har hon fått i sig det mesta. Det gick alltså inte så lätt som vi trodde. Och vad vi inte vet då är att just det första fåret var den som tyckte bäst om selen!
Efter knappt halva skaran av tackor ger vi upp. Vi får utarbeta en annan strategi tills imorgon.
När vi strödde hos ulltussarna senast så kom Tian och hennes främsta konkurrent om klappandet, Femman, fram och krävde (ja, krävde!) att bli klappade. Ingen chans att värja sig, men varför skulle man det? Förutom att det är mysigt med så sociala får så får man mjuka och fina händer av ullen, en win-win-situation!
Notera svansföringen! Det är inte bara hundar viftar på svansen när de är nöjda med tillvaron 🙂
Idag har vi hullbedömt fåren. Man kan inte se på får vilket hull de har förutom när de är alldeles nyklippta. Därför måste man känna på dem, då kan man ju passa på att klappa dem lite också. Särskilt Tian höll sig såklart framme i vanlig ordning 🙂 (Tackan längst till höger i bild slapp som tur var hullbedömning. )
Fåren var troligen missnöjda med att vi tyckte att de alla var i lagom hull. Det betyder ju att de inte kommer att få mer mat och – värst av allt – de får vänta ytterligare ett par veckor med att börja få kraftfoder förutom lite som godis emellanåt. Deras största intressen i livet är att äta samt att tigga mer att äta… De kan vara väldigt övertygande men som labradorägare är vi vana att skilja mellan att behöva mat och vara sugen på mat. Tur att man inte är ett får, då hade man antagligen inte ansetts behöva någon kaka till kaffet ikväll!