Igår hade vi besök av en ”spådam”, eller närmare bestämt en person som är duktig på ultraljud. Vi ville gärna se hur många bä-bisar tackorna har i magarna, särskilt intressant efter höstens semineringar.

Tackorna fick ingen frukost för att det skulle vara lättare att se livmodern. Det fick bli hörselskydd på efter städningen av foderbordet, de protesterade ganska tydligt mot denna avvikelse i morgonrutinen!

Hallååå, var är maten??

Bättre var det för Jabba! Han kunde tack vare att en ny bal nyss körts in ganska lätt komma åt den inifrån sitt ”enkelrum”:

Självservering

Tackorna samlades ihop i förväg och de trodde nog att det var klippning på gång för de äldre ställde sig strategiskt långt ifrån ingången. (Vilket ju aldrig hjälper, men de ger inte upp hoppet…)

Morgonsamling

När de står så trångt så kan man lätt gå inne ibland dem och scanna en efter en under magen för att se antalet lamm och även hur stora de ser ut att vara.

Assistans erbjöds frikostigt!

Givetvis var även fåren själva och inte bara vi nyfikna på det som visades på skärmen 🙂 På bilden är det 16025 som kollar hur det ser ut. Hon var den enda ungtackan som inte var dräktig. Det gör egentligen inte så mycket, hon är rätt liten och får växa till hösten och förhoppningsvis lamma nästa år istället. Tyvärr var det också en av de äldre tackorna, 00063, som inte var dräktig, eller möjligen är såpass tidigt dräktig att det inte går att se. I så fall har hon antagligen blivit dräktig på sin seminering först men sedan ”tappat” de lammen tråkigt nog. Husveterinären får kolla henne igen om ett par veckor!

Vi hade ju inte så mycket flyt med semineringarna i höstas, men glädjande nog är en av våra bästa avelstackor dräktig med superbaggen Erikshester Frej. De lammen ser vi extra mycket fram emot förstås!

”Sjuan” och ”Tian” har lyckats tappa vardera ett öronmärke. Lyckligtvis utan att skada själva örat dock! Nya märken har beställts hem. Ikväll kom de på plats och vi kan känna oss ordentliga som bara har korrekt märkta djur.

Redo för reda igen

När man märker de små lammen måste man ju trycka märket genom själva örat förstås, men det behövdes inte den här gången.

Håltagning redan klar!

Tackorna tyckte själva att det nog gick bra med bara ett märke, för de var inte så sugna på att stå stilla för fotografering, trots att det rimligen inte kändes alls när märket sattes dit.

Så ska det se ut!

Man kan se att det som sitter i höger öra är lite mer solkigt än det fräscha i vänster öra. På vintern blir märkena lite smutsiga av fettet i ullen och dammet inomhus men det åtgärdas varje år av sommarbetet så vi brukar aldrig ha problem att se vem som är vem. De är ju alla väldigt olika också och inte ”bara” ett nummer 🙂

Knappt ingen alls, får Jabba svara nu faktiskt! Igår fick han lämna sitt uppdrag för i år och då blev det även klippning. Han är generellt jättesnäll och älskar att bli klappad. Så fort man bara lägger handen på honom så viftar han på svansen 🙂

Tråkigt att vänta…

Att stå bunden på gången UTAN att få uppmärksamhet gillade han inte så mycket utan ville hellre klättra in till tjejerna igen. Men så snart saxen kom igång stod han helt stilla och verkade mest tycka att det var mysigt att bli klippt.

Alldeles avskalad

På vår facebooksida kan du se en film på den viftande svansen 🙂

Efter klippingen fick utslagstackorna gå ut i den stora gruppen och Jabba gå in till Buddvar. När de träffades första gången i höstas gick det jättebra, nu var de lite mer gruffigt.

Vem ska bestämma egentligen?

De har fått en liten box för att inte kunna skada varandra alltför mycket. Det ser förstås inte så kul ut när de gör upp om rangordningen men det är nödvändigt att de får reda upp vem som är ”chef”. När vi kvällsklappade dem så hade de lugnat ner sig betydligt och i morse åt de lugnt bredvid varandra:

Frukost måste man ju ha oavsett rumskamrat!

Psst, vi har hört att tomten snart kommer till Sörby, håll utkik!

(Återigen får vi be om ursäkt för suddiga bilder, men det är otroligt svårt att fotografera får!)

Femman är sjuk 🙁 Igår var hon som vanligt, men i morse kom hon inte fram för att äta. Hon är ganska ”pratig” annars men bara när man klappar henne, idag liksom stönade hon konstant och såg ut att ha ont. Tidvis tryckte hon också huvudet mot väggen. Hjälp – Listerios kanske?? En obehaglig sjukdom som vi förlorade en tacka i för rätt så precis ett år sedan. 39,9 är feber på ett får och i kombination med ”tillräckligt typiska” symtom blev det genast behandling med penicillin i hög dos, smärtlindring och kortison.

Tre olika stick i halsen!

Femman, som är världens snällaste så länge man klappar henne (helst med båda händerna), gillar annars inte sprutor och brukar bli rejält irriterad när det är vaccination men idag brydde hon sig inte. Hon kom heller inte fram för att bli klappad när hennes mamma som bor i samma box fick uppmärksamhet, det skulle aldrig hända när hon var frisk!

Inte alls sitt vanliga jag…