Nja, den skulle ju vara stentråkig! Fläkten är avstängd, det betyder att varenda ulltuss – liten som stor – äntligen är ute på bete! Stallet är sommarstädat och lite ödsligt.

Rensopat!

Det syns inte så bra på bilden men bädden har blivit nästan meterhög. Man ska helst inte röra bädden under vintern eftersom det frigör en massa giftiga gaser.

I onsdags fick de allra yngsta lammen och deras mammor komma ut! Det fanns tyvärr ingen tid att låta lammen gå i skolan men de fick en snabbkurs i solljus medan vi hämtade resten av flocken:

Och vi som trodde att vi skulle få komma UT efter att ha åkt i lammtransporten…?

Tackorna blev nog lite besvikna över att de inte fick mer än en väldans liten fålla till att börja med. Snart nog fick de dock återförenas med sina vänner och släktingar.

Alla utsläppta och nöjda!

Inte utan att man önskar sig att himlen alltid var såhär blå, nu är vi trötta på regn och framför allt kyla. Det gör ju att gräset, och även lammen, tappar lite i tillväxt. Trots detta så har de äldsta verkligen vuxit till sig, de största närmar sig 30 kg!

Ung, storväxt – och redan lite gråhårig!

I ulltussarnas värld så har ”gråhårig” en mycket mer positiv klang än bland oss tvåbeningar. 15002 på bilden är på god väg att byta kostym från födselns svarta raka päls till den vackert silverlockiga.

Sol, gräs och lamm – det är fint det!

Är det ”grönare på andra sidan”? Är maskrosor ett ogräs eller en (vacker) medicinalväxt? På första frågan är svaret definitivt JA, gräset utanför stallet är betydligt grönare än ensilaget! 10002 som fick trillinglamm i måndags har varit lite hängig och inte velat äta.  Som komplement till medicinsk behandling repades det olika sorters grönt till henne. Maskrosblad visade sig vara en riktig favorit 🙂 Det har vi ingen brist på så hon har fått kontinuerliga givor under helgen och verkar nu betydligt piggare.

Även andra frågan med JA besvarad!

Det är otroligt mysigt med de små lammen, men också väldigt skönt att kunna konstatera att årets lite utdragna lamningsperiod är över! Det började ju tidigt i år, sedan drog det igång ”på riktigt” i slutet av mars och efter ett litet uppehåll har nu de tre eftersläntrarna också lammat. Det har blivit en del nattliga turer i år med vård av sjuka djur förutom förlossningsövervakning.

En trogen följeslagare kan nu få vila sig nästan ett år!

Larmet ”lammkoll” har varit igång sedan den 20 mars. Fantastiskt att kunna kolla via kameran de gånger det inte behövts mer handgripliga insatser.

Av de tre som var kvar hade 10002 den rundaste magen och hon fick mycket riktigt trillingar också.

Trångt vid mjölkbaren med tre hungriga munnar!

Eftersom de flesta tackorna och lammen är ute har vi kunnat göra riktiga sviter istället för bara minimala lamningsboxar nu. Skönt för lammen som får bättre plats att busa på och så håller det sig mycket renare också.

Nästan så att man kan gå vilse!

Närmast i bild är årets finaltacka ”Lillfemman”. Hon heter egentligen 14005 och hennes mamma 00005 är en av våra absoluta favoriter. Vi hade hoppats på ett tacklamm men det blev en rejäl bagge istället, 4,5 kg. Man kan nog aldrig tröttna på att se tackornas omsorger om sina små, eller hur?

Kärlek!

Ute regnar det mest varje dag vilket på sätt och vis är bra men nu börjar det räcka… En positiv effekt av nederbörden är att silverlockarna faktiskt blir mer silvriga än dammiga som de är efter en vinter inomhus. Om bara värmen kommer (och ser ut att stanna) så ska även de yngsta lammen få komma ut till sina äldre släktingar.

Rena och fräscha!

I början på veckan blev det äntligen betessläpp, vilket ju är detsamma som att sommaren börjar enligt ulltussarnas kalender. Gräset spirade och solen värmde. Lammen hade övat på både att få stötar och att inte vara rädda för solljuset. Korridoren ner till betet var på plats och pelletsspannen var laddad.

Raka spåret ut i grönskan!

Lite spring fram och tillbaka till tryggheten i stallet blev det men det dröjde inte länge innan 19 tackor med sina bä-bisar betade intensivt. Några fick först stärka sig med den trygga mjölken…

Mamma-mat är ändå det bästa!

Trots gräs och frihet prioriterade Sjuan att få klappkvoten uppfylld först. Det är verkligen härligt att ha så tama tackor att de ibland nästan bråkar om vems tur det är att få bli klappad.

Nära nära ska man vara 🙂

Är man ett mys-får så är man!

Vädret har ju tyvärr blivit lite kallare och blötare nu men de fick ett par sköna dagar först, visst är de vackra i kvällsljuset?

Silver ÄR den högsta valören!

Närmast i bild (med vit panna) är vårt allra förstföddaste lamm från förra året, 14002. Det känns bra att våra djur är en del av något långsiktigt. Förutom att de vårdar naturen ger de ett gott och schysst producerat kött, plus sina fantastiska skinn. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss ett liv utan fåren!

Lamningen fortskrider för fullt! Lite drygt hälften av våra tackor har lammat och i avdelningen för de för de små är det fullt ös. Oftast när kameran kommer fram avstannar aktiviteten men ibland lyckas man fånga busandet på film:

En tacka måste vara tålig när hennes små lamm söker utmaningar!

Sjuka tackan 00030 försämrades hastigt i torsdags och fick flytta till fårhimlen 🙁 Väldigt ledsamt, särskilt eftersom hon såg ut att vara på väg tillbaka. Efter sig lämnade hon två pigga och hungriga lamm. Lammbaren plockades fram och lammnäring inhandlades. Nej nej nej, tänkte vi – inte en repris av förra årets matande och fixande med stackars moderlösa bä-bisar! Det mest logiska alternativet, om man tänker strikt ekonomiskt, är ju att låta även lammen flytta till himlen – men det går förstås inte om man tänker med hjärtat!

Lite tur ska man dock ha ibland, på långfredagens morgon höll en tacka, 00040, på att lamma på morgonen när det var frukostdags för ulltussarna. Gotlandfsfår är ju extremt petiga med vilka som är deras egna lamm och inte så lätta att adoptera till. Den enda chansen är att lägga fram det tilltänkta adoptivlammet ihop med ett nyfött. Ett lamm var framfött och trots att det nya lammet gneds in med fosterhinnor och annat kladd så var det inte välkommet, hon märkte direkt att det inte var hennes eget på riktigt. Hon hade dock ett till lamm i magen och när det landade i halmen placerades adoptivlammet 15056 raskt först i en spann ljummet vatten (nyfödda lamm är ju helt blöta) och sedan gneds det in med så mycket slem och kladd som gick att uppbringa – DÅ gick det vägen och tackan ”gick på det”. Råmjölken mjölkades ur och gav de ”riktiga” nyfödda lammen i flaska så att inte deras adoptivbror skulle snuva dem på denna viktiga första måltid. För att verkligen säkerställa att adoptivbrodern luktade ”rätt” fick han på sig en halsduk av tackans efterbörd:

Nytt vårmode?

Ibland är det inte så fräscht att hålla på med djur… Men det är värt nästan vad som helst när man kan ta en sån här bild efter timmar av slit:

Egna barn och andras ungar, men för mig duger vilken mamma som helst!

Lammen har ju inga skrupler avseende vem de diar på och de försöker ibland på fel tacka, vilket brukar straffa sig snabbt och rejält.

Brodern till adoptivlammet, 15057, blev nu ensamt flasklamm och det kändes förstås extra sorgligt, både moderlös och av med sitt sällskap låg han ensam vid sin lammbar. Hårdbevakning av tackorna hölls hela fredagen (hurra för kameror) och på kvällen lammade en erfaren tacka, 10098. Vi hade i förväg kollat vilka som tidigare fått trillingar för då ökar ju risken att de får de igen vilket utesluter dem som adoptivmammor. 10098 är inte så tam och var först lite skeptisk till att ha en människa så supernära och beredd under förlossningen men hon accepterade det efter en stund och fick som tur var bara ett eget lamm. 15057 behandlades på samma bryska vis som brorsan på morgonen och det gick vägen den här gången också! Utan halsduk till och med 🙂

Slutet gott, allting gott – skulle man kunna tro… Men idag så låg 00040 ihjäl ett av sina biologiska lamm. Eller så har det möjligen dött av något annat skäl först, men det såg ihjällegat ut när det hittades i boxen. Ett tråkigt slut på en historia som annars kunde varit idel solsken, tyvärr är det ju så det är att ha djur. (Man skulle kunna utesluta denna del av historien, men vi vill ju ge alla som följer oss en bild av vår verklighet, inte bara de idylliska delarna av livet på landet.)

Flera av tackorna ser nu närmast sprickfärdiga ut så vi väntar fler, och förhoppningsvis mer självgående förlossningar i helgen. Lammen växer så det knakar och har nu fått ett dagis där de kan äta pellets. De blir gärna klappade – hör av er om ni vill komma på besök!

Glädje: Tackan 00030 som behandlats med Gunde Svan-metoden är  väldigt mycket piggare och tigger till och med om pellets. Det kan ju tyckas tråkigt att låta saker tuggas om och om igen – men när det gäller idisslare så blir man riktigt lycklig av att se det där rytmiska malandet vara tillbaka!

Aptiten är tillbaka!

Här är hon närmaste tackan till vänster i bild, genast framme vid foderbordet när nytt ensilage serveras, nu vågar vi känna oss säkra på att hon ska klara sig!

Det sorgligaste i vår får-karriär hände i förrgår; En av våra bästa tackor 00005 födde ett stort piggt tacklamm på förmiddagen. Husveterinären var hemma på blixtvisit någon timme senare – då låg det ett nöjt lamm med rund mage i halmen och allt verkade bra. På kvällen hittades detta fina och av både oss och ”Femman” väldigt emotsedda lamm dött i boxen 🙁 Som den duktiga mamma hon är var hon såklart utom sig och var rätt brutal i sina försök att få lammet att resa sig igen. Det syntes inga som helst skador på lammet som lämnades på obduktion dagen efter. Den vanligaste orsaken till att nyfödda lamm dör är faktiskt svält, i praktiken bristfällig övervakning av att lammet diat. Just detta lamm hade dock hela magen full av mjölk och obduktionen visade inte heller något annat uppenbart men det har tagits lite prover som kommer att analyseras de närmaste veckorna. Två av de allra bästa lammen från ifjol var efter denna tacka så det är ett avbräck både avelsmässigt men givetvis mest känslomässigt med denna förlust.

Mitt i den intensiva perioden av lamningar med allt vad det för med sig dök de sista skinnen från ifjol upp igår. Vi har bara hunnit kika väldigt snabbt på dem och precis som förra gången var det svårt att slita sig från dem – bilder kommer så fort vi hinner fotografera i dagsljus!