I tisdags kväll när det var dags för kvällsklappning upptäckte vi att det allra yngsta lammet, då knappt två veckor gammal, inte kunde gå på frambenen. Ingen riktig feber och verkade egentligen pigg men kom inte upp utan tog sig fram ”kravlande”. Selenbrist kan ju ge muskeldegeneration (”lamm-lamhet”) men vi ger extra selen enligt konstens alla regler så det kändes osannolikt. Det var (som vanligt denna hopplösa försommar) kallt och regnigt så det var svårt att undersöka om någon led kändes varm. Lite på chans om att det trots allt skulle vara ledinflammation behandlades lammet med penicillin, smärtstillande och för säkerhets skull även selen. Mammans juver var sprängfyllt eftersom han antagligen inte lyckats dia så vi höll fram honom så att han kunde äta.

Dagen efter var han rund om magen och juvret på tackan mjukt så han hade uppenbarligen ätit under natten. Rörelsemönstret dock tyvärr oförändrat…

Åh, man får ont i hjärtat, eller hur? Han verkade dock så pigg och hade ju ätit så det fick bli fortsatt behandling och bärhjälp när tackorna skulle flyttas så att han slapp försöka hänga med i deras full-fart-mot-nytt-gräs-tempo. För då går det undan!

Vi tyckte oss kanske se en liten förbättring igår kväll och idag, hurra hurra, då var han såhär pigg:

Med gott självförtroende före mamma. Visst är han lite svag fortfarande men nu hoppas och tror vi att det kommer att ordna sig!

Minstingen i gänget, än så länge!

Lammet som står på andra sidan sjuklingens mamma är drygt en månad äldre, otroligt hur snabbt de växer!