Vid klippningen upptäckte vi som sagt tyvärr två tackor med juverinflammation. En solklar anledning till utslagning, de kommer inte till att kunna producera mjölk ordentligt något mer. Så långt är det ju ”enkelt” att bestämma sig för att låta dem lämna oss. Det känns alltid lite jobbigt att lämna djur till slakt, men med de här båda tackorna är lite extra synd.
10106 som förekommit i många olika inlägg här med sina konstiga öron har vi äntligen fått att se jättebra ut efter täta insmörjningar med Idominsalva. Hon fick dessutom tre otroligt stora och fina lamm i våras, hon är en riktig stjärna som mamma. Inte så tam, fast det är ju inte så konstigt när hon så ofta har haft ont när vi har hanterat henne. I somras var hon även alldeles ”skorvig” runt ögonen och på nosryggen, då kan man bli så här snygg efter behandling:
10098 har alltid hållit sig i bakgrunden, inte direkt rädd men heller inte så intresserad av människor. Hon var extremt skeptisk när hon intensivövervakades under lamningen för att kunna få ett adoptivlamm. Det lyckades och hon tog sig an ett lamm som senare rekommenderades att sparas till avel vid mönstringen, ingen dålig insats! Nu har hon de senaste veckorna helt plötsligt också börjat komma fram för en dos kliande mellan frambenen.
00047 har ända sedan förra hösten haft problem med diarré av och till. Hon har aldrig verkat må dåligt eller ha ont men något är ju fel även om vi inte kan hitta det. Vi har extraklippt henne säkert en gång i månaden för att hon inte ska vara så smutsig i ullen där bak. Trots detta, som hon inte gillar, är hon en av mer sociala så hon verkar glömma och förlåta snabbt.
Frukosten fick intas ute på bädden för att de inte skulle fastna med sina nya extra öronmärken i foderbordet. 10106 längst till höger, inget spår av hudproblem där!
Att man har goda skäl för svåra beslut gör inte att man kan ta de besluten lätt – men idag åker de tre tackorna till slakt. En oundviklig del av att hålla djur för livsmedelsproduktion, men fortfarande något vi har respekt för.