”Femman” är nu i fårhimlen. För vi är säkra på att det finns en sån, och då är det såna som hon som kommer dit. En minst sagt speciell tacka med sina ytterst bestämda krav på omedelbar och rejäl klappning, helst med båda händerna.
2015 fick hon ett lamm som dog efter bara några timmar. Sorg och förstämning, men hon fick vara kvar trots det. Frikort nummer ett. Just för att hon var hon! Året därpå fick hon två fina bagglamm och vi var glada att vi sparade henne – men så fick hon juverinflammation på hösten. Nytt beslut om slakt. ”Tyvärr” var det kö på slakteriet och eftersom pälsen skulle bli för lång klipptes hon och fick då vara kvar i väntan på att den skulle växa till sig lite lagom igen. Frikort nummer två. Så i våras var hon och några andra anmälda igen. Några dagar innan utsatt datum var hon rejält halt på ett framben och fick ha medicin vilket innebar slaktkarens. Frikort nummer tre. (Vi vågar inte utesluta att hon simulerade, för samma kväll var hon betydligt bättre i benet!)
Hon har figurerat i många inlägg, här är ett urval:
Igår klappade vi henne för sista gången. Hennes orubbliga förtroende för människor bestod in i det sista och hon var helt lugn med att låta sig lastas och trippa in i boxen på slakteriet. Inte roligt att lämna henne där, verkligen inte, men skönt ändå att ha så tama djur att de inte ens stressas av transport och nya okända miljöer.
Den här filmen är från i våras när baggarna och utslagstackorna nyss kommit ut. Visst ser man att hon njuter?
Vi håller våra djur för produktion, men det hindrar inte att vissa får en speciell plats i hjärtat!