Slutet på en era…

Med risk för att vara alltför dramatisk, kan man ha får utan att ha en 10008? Den mest självsäkra av alla tackor, som ofta misstagits för en bagge tack vare sin storlek och pondus.

För ett par veckor sedan fick utslagstackorna komma ut på bete. Eller ja, de fick komma ut åtminstone. Betets tillväxt har ju inte direkt varit på topp under de senaste iskalla veckorna.

Var har vi hamnat?

Först ut var ”Femman” och 10008, mor och dotter. Med spann och koppel gick det ganska bra att förflytta dem till grannens mark där vi gjort en ny liten hage. Man kan nämligen inte ta träckprov för koll av parasitstatus innan mitten av april och utan det ville vi inte släppa dem där lammen sen ska gå. Övriga utslagstackor (00063 och 000333) samt lilla 16025 som inte blivit dräktig fick senare också komma ut. Ganska sent som ni ser eftersom det är så mörk bild. Men kvällsklappning kan man göra utan att se så bra 🙂

Fullt upp för husbonden!

Baggarna fick vänta inne till dagen efter eftersom det kändes riskabel att släppa ut dem i mörker om de skulle börja slåss igen. Morgonen efter vågade damerna sig på ett litet race:

När baggarna sedan väl kom ut så började maktkampen igen. Riktigt obehagligt att se dem backa upp 20 meter och sedan springa ihop med pannorna i full fart. De gjorde så ett par gånger, sen gick kloka fina 10008 emellan på sitt lugna vis. Som för att säga att de inte behövde ”göra upp”, det var ju ändå hon som bestämde. Just det, tänkte grabbarna och lugnade ner sig, puh.

Vänner igen

Sedan dess har det varit lugnt och de har betat i sig det lilla gräs som funnits vid sidan av att äta ensilage ur en provisorisk häck. Vi har klappat dem minst en gång om dagen, alla i den lilla gruppen är väldigt sociala. Men så närmade sig Dagen D… Fyra av tackorna var ju anmälda till slakt och det var ganska jobbigt faktiskt. Alla dessa fyra är speciella för oss på något sätt, särskilt ”Femman” och 10008. När det var dags för ”åkband” i helgen så var ”Femman” halt och hon kunde således inte åka till slakt. Med märkning av de andra fick vi god hjälp av Jabba:

Man behöver aldrig jobba ensam när man har får!

Vi har djur för produktion. Vi tycker väldigt mycket om dem och vill att de ska ha det så bra det bara går, men de är inte sällskapsdjur. Det ska dock sägas att det var den jobbigaste resan till slakteriet hittills. Tackorna tog det som väntat med ro. Lockades upp i transporten med spannen och när de kom fram stod de strax lugnt i en välströad box med tillgång till hö och vatten. Kött är gjort av djur, kan man inte acceptera det så får man avstå kött helt enkelt. Vi försöker tänka att det måste ju ändå vara bättre med kött från djur som är så välklappade som våra?

”Femman” då? Igår kväll var hon nästan ohalt. Vi undrar lite om hon simulerade faktiskt?! Nu får hon bli kvar över sommaren. Riktigt unik denna lilla ulltuss. Extremt förtroende för människor och accepterade utan vidare att gå ifrån de andra över en halvtimme i vintras när vi skulle ta julkort. Oj vad vi kommer att sakna henne när hon väl är borta…

Special-tacka, verkligen!