Efter att vi uppgraderade maskinparken med vår nya traktor för ett par månader sedan fick vi snart öppna kassakistan igen för att skaffa en balgrip. Tidigare har vi bara haft ett spjut men det går förstås bara att använda när balarna flyttas för att utfodras direkt. Noggranna spaningar på Blocket gav till slut resultat och vi lyckades få tag i en begagnad grip.

Döm om vår besvikelse när fästena, på grund av ett missförstånd, inte passade till vår traktor 🙁 Som tur är har vi inte bara snälla grannar utan också snälla personer i den närmaste släkten! Ett par kapskivor och en hel del svetsande gick det åt, sen kunde vi i skenet av pannlampor montera de nya fästena igår kväll. (Tänk om vi inte hade fått så mycket hjälp med våra ulltussar, då hade vi stått oss slätt!)

Sjögården – Balgripen: 1-0!

Bilden fick tas idag, för när vi var klara igår var det mörkt… Är det därför såna som vi kallas för ”månskensbönder”?

Balgripen fick genast bekänna färg och efter rätt så exakt nio turer ner till ”kobetet” var alla balarna hemma. Vi kallar det för kobetet eftersom det egentligen tillhör vår granne Olof och på den tiden hans gård hade mjölkkor så brukade de gå bland annat där. Det är inte jättefint med de stora vita plastade balarna, men känslan av att de kommer från ett fält som nu äntligen betas igen är desto finare!

För en god sak! (Och innehåller godsaker också!)

Får man dricka champagne på en vardag? Tja, vem kan hindra en? Och har man dessutom ett gott skäl så är det väl fritt fram 🙂 Vad är då ett gott skäl? Löneförhöjning? Extra semester? Lottovinst? Nej nej nej, inte för att dessa skäl inte skulle vara goda – men det vi firade var att vi äntligen är klara med staketen! Förra året blev vi ju klara med allt som skulle betas den sommaren och det var ett delmål, men nu kan vi faktiskt släppa ulltussarna överallt på vår mark, det känns riktigt bra. Bitvis har det varit vansinnigt jobbigt men det gör tillfredsställelsen nu i efterhand desto större – vi har ju gjort alltihop själva med bara handkraft!

Bubbel och vår (kanske Sjögårdens?) allra första jordgubbe!

Ända sedan vi först började titta på gård har husbonden önskat sig en fyrhjuling. En massa andra investeringar har dock fått gå före och faktum är att ”enhjulingen” inte är så dum den heller. Där ryms det mesta man behöver; hammare, märlor, isolatorer av olika slag, grindhandtag, såg, grensax, slang, tråd, skruvdragare, trådspännare, hejare (en genial uppfinning!), slägga, några plast- och trästolpar samt givetvis spettet som orsakat så mycket frustration när det tagit i en oeftergivlig sten.

Bränslesnål och lättstartad

Fåren blev helt till sig av att komma upp på den nya vallen. Där fanns ju allt möjligt att smaka på, de visste inte var de skulle börja… Gräs i perfekt längd, klöver, avklippta torkade nässlor, hallonbuskar, björkar med grenar som hängde ner och diverse sly som röjts och låg på marken. De blev som barn i en stor leksaksaffär!

Visst, det kommer att behövas underhåll och kanske till och med att vi slår ner en och annan ny stolpe – men vi tillåter oss att njuta av den här utsikten från sovrumsfönstret, kan man tänka sig något bättre?

På hotell hade man antagligen fått betala extra för detta!

Nja, får räknas kanske inte till de mer intelligenta djuren… Fast beror det inte mest på att det som de är bra på inte är sådant vi kan utnyttja? Hundar däremot, de anses väldigt kloka och lättlärda – fast allt de hjälper oss med är ju egentligen en medveten ”förädling” av deras naturliga beteende. Att man inte kan lära får apportera eller markera narkotika beror nog inte på att de är dummare utan på att de aldrig under evolutionens gång behövt bära hem bytesdjur eller på långa avstånd lukta sig till var det finns mat. Omvänt är det så att medan hundar glatt äter upp både hud och ben (åtminstone på mindre bytesdjur) trots att det knappt innehåller någon näring alls så vet fåren exakt var de ska hitta de mest näringsrika delarna av fodret. Med millimeterprecision lämnar de alla grova delar kvar och äter bara det finaste av gräset. Högst av allt rankar de färska blad som är bland det mest energitäta som finns i naturen för växtätare.

Aj löv jo!

Entusiasmen går inte att ta miste på! Här är det lite syren som röjts för att göra plats för staketstolpar. När lammen kom ut på vallen första gången så vågade de modigaste (och vigaste!) sig rätt högt upp i sin jakt på det gröna guldet:

En del har ju kommit upp sig lite!

Längs med kanten av vallen växte det diverse frodigt grönt som delvis inte såg så får-aptitligt ut och planen var att kapa ner det med röjsågen. Ulltussarna gjorde dock ett otroligt bra jobb, det tackar vi för 🙂 Röjsågsarbete finns det så det räcker ändå!

Först som en djungel…

… och sedan som ett kalhygge!

Vartenda blad blev avbetat och nu ser det mycket prydligare ut i slänten. För att utnyttja denna otroliga kapacitet att göra gräs till protein (försök själv om du kan!) så bra som möjligt har vi fåren i ganska små fållor. Då betar de mer effektivt och gräset blir inte så grovt och förvuxet. Är de riktigt missnöjda med betet brukar de självmant gå mot grinden in till nästa fålla som för att visa oss att det är hög tid för lite mer delikatess-artat gräs. Lite bortskämda kanske?

10004 gav oss en försmak av vår genom att lamma redan i februari. Idag blev det istället tjuvstart för sommaren när Jonte i sällskap med de två tackorna utan lamm (00005 som miste sitt och 00032 som troligen aldrig blev betäckt) fick komma ut på grönbete lite före de andra. Förra året var vi ju lite begränsade av att inte ha staketen klara men i år har det ”bara” krävts lite översyn istället för hårt slit med spett och slägga. Stormen Egon var ganska snäll mot oss och knäckte endast två stolpar och de stod dessutom så till att de var lätta att byta ut. Att välja High Tensile-tråd har inte alltid känts som det smartaste för den är rätt svårjobbad men den hade faktiskt inte gått av på ett enda ställe trots att stora träd fallit över staketet!

Vi har ju fortfarande ingen fyrhjuling så det fick bli ”enhjuling” i år också:

Driftssäker och lättkörd

Gräset är på god väg överallt men ändå inte så långt att det behövdes tas med röjsågen mer än på vissa sträckor – skönt! Det är inte precis en favoritsyssla men helt nödvändigt för att ha bra ström på tråden.

Ett mindre kärt återseende…

Viltet hade tydligen vant sig vid att grindarna inte var stängda i vinter för när vi gjorde det så såg det ut såhär efter ett par dagar:

Med stark tråd får handtagen ta smällen

Lättare att byta handtag än tråd dock och nu har alla grindar försetts med snitslar för att hjälpa älgar och andra att uppmärksamma trådarna. Dels för vår och fårens skull såklart, vi vill ju inte att det rymmer, men även för att det måste vara en fruktansvärd chock att springa in i strömförande trådar man inte sett.

Lite mer synligt förhoppningsvis

Efter dessa förberedelser kopplade vi in aggregatet och påbörjade sedan ”betessläpp light”. Planen var att flytta dessa tre får till vår granne Olofs mark för vi vill lämna det bästa och närmaste till lammen som snart ska komma ut. Därför var det lite längre att gå än vid betessläppet förra året. Jonte fick gå i koppel och tackorna gick lösa. Vi hade givetvis utrustat oss med en spann pellets också 🙂 Förbluffande nog var de inte så jättefokuserade på den men allihop följde snällt med.

Som vanligt hopplöst att få bra bilder, särskilt när det gäller dessa extratama individer som inte kan komma nära nog för att bli klappade. De verkade i vilket fall nöjda med att vara ute och efter att ha sökt noga efter varenda pellets-atom så gav de de sig ut för att kolla sina nya domäner.

Damerna först!

Jonte har ju varit i egen box sedan lamningen började så det känns bra att han får lite sociala kontakter igen. Förra året hade vi ju ingen bagge under sommaren men hoppas att han sköter sig så att vi kan få klappa lammen under betesperioden utan att han vill stångas och bråka.

Har du sett vad mycket grönt gräs? Och vi får äta SÅ MYCKET VI VILL!

Härligt för ulltussarna att vara ute och bra för naturen som inte växer igen – det måste väl vara definitionen av en win-win-situation?

Du ska inte tro det blir sommar

Ifall inte nån gör staket

Stolpar och skruvar och röjer

Så att fåren kan byta diet

Vi gör så att trådarna är sträckta

Så att inga får kan ta egna beslut

Och nu så har sommaren kommit

För lammen har nyss kommit ut!

Ja, nu är de äntligen ute, de där ulltussarna:-)

Vi har slitit många kvällar och helger med att få alla staket i ordning. Dessutom har vi tagit träckprov på tackorna för att se om de behövde avmaskas. Eftersom våra beten är så rena de kan vara på grund av att de inte betats på många år är det extra viktigt att inte smitta ner dem! Träckproverna visade som tur var att de inte har den fruktade stora leverflundran utan ”bara” en relativt snäll och lättbehandlad liten parasit, Trichystrongulus axei. Innan de fick gå ut blev det därför avmaskning med Noromectin.

Avmaskningsmedel och hemgjord ingivare

Tackorna var inte oväntat måttligt imponerade men det gick ändå över förväntan att få i dem alla varsin dos.

För att lammen inte skulle bli alldeles vilsna av det skarpa solljuset gjorde vi en liten träningshage till dem i direkt anslutning till stallet. Där fick de även lära sig att det kan finnas ström i sånt man biter i, aj aj!

Lite läskigt, men spännande också!

Vi gjorde utgången i lammens dagis dit tackorna inte haft tillträde och de var såklart väldans avundsjuka på sina avkommors lyx att få komma ut i gräset!

På måndagskvällen var det så äntligen dags! Vi förberedde noga med en drivgång ner till den första fållan som skulle betas. Vädret var perfekt, varken regn eller starkt solljus.

Raka spåret, inget att ta fel på! Eller…?

Tackorna fattade snabbt galoppen (bokstavligt talat!) och följde glatt efter den pelletsfyllda spannen. Vissa av lammen hängde dock inte med och det blev en del turer innan alla kunde återförenas nere på den gamla festplatsen vi har på våra marker. Det är där det finns bäst skydd i form av täta buskar om det skulle bli dåligt väder.

De yngsta lammen var inte ens sex dygn gamla men fick såklart följa med ut ändå och de leker modigt med de äldsta som väger ungefär fyra gånger så mycket! Fast tryggast är det såklart nära mamma.

Minstingar!

Tackorna fann sig snabbt och efter att ha dammsugit marken efter utspilld pellets satte de igång att undersöka var det bästa gräset fanns. De äldsta lammen betar riktigt duktigt medan de yngsta mest leker och drar i allt de får tag i, lite som valpar nästan.

Mor och dotter med gemensamt intresse

Efter att ha kvällsklappat i första hand Tian och även en del av lammen kunde vi till slut slita oss från den härliga synen av att det äntligen går djur på Sjögårdens marker igen!

Som det ska vara!